All denna öfvertro, som jag här har omtalat, synes oss naturligtvis vara ett meningslöst kaos, som det endast är en fördel att bli kvitt. Men om vi försätta oss på deras ståndpunkt, blir då icke detta mycket mindre meningslöst än våra kristna dogmer, som ju för dem äro en helt och hållet främmande värld? För att förstå dem måste de först öfverflytta dem till sin egen idévärld, med andra ord, de måste göra dem mer eller mindre hedniska, innan de verkligen kunde fatta dem; ty man må icke inbilla sig, att ett folk plötsligt på kommando kan börja tänka på ett alldeles nytt sätt. Denna omstöpning kostade dem emellertid mycket arbete, och om de än fortfarande i grund och botten äro hedningar och tro på sina gamla sägner, så har dock den nya läran åstadkommit förvirring i deras begrepp. Det förefaller därför, som om det varit riktigast att låta dem få behålla sin gamla tro orubbad. Den gaf dem med deras jämförelsevis fattiga idéförråd den lättaste förklaring på omgifningen, den befolkade naturen med de öfvernaturliga makter, som de behöfde till tröst, när verkligheten blef dem för hård. Och huru karakteristiska äro icke dessa myther för eskimåen! T. ex. hans boningar på andra sidan grafven! Där finns icke guld eller silfver, icke präktiga kläder och lysande salar som i våra sagor, jordisk rikedom har ju intet värde för honom. Icke heller finns det sköna kvinnor, blomstrande trädgårdar och dylikt. Nej, på sin höjd en jordhydda lite större än hans egen, och där inne sitta de saliga och äta ruttna sälhufvud, som ligga i stora högar under britsarna och aldrig ta slut, eller också är det härliga jaktmarker med massor af vildt och mycket solsken. För honom är vårt paradis med änglar i hvita kläder, som sitta på våta skyar och blåsa i basun och där de saliga sitta rundt omkring på stolar, en tråkig, blek tillvaro, som han icke förstår och som
