Sida:Eskimålif.djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
250
FEMTONDE KAPITLET.

och fördärf? För deras ursprungliga socialistiska begrepp om egendom var hela samhället inrättadt, men med de nya och främmande är det nuvarande lifvet oförenligt, och så blir det oundvikligen tillbakagång. Men som det är med detta, så är det med alla andra begrepp, som vi vilja inplanta hos dem.

För att nämna ännu ett exempel, hvilken olycka ha vi icke dragit öfver dem med våra pengar! Förr hade de ingen anledning till att samla resultaten af sitt arbete på hög eller förvärfva sig rikedomar; ty deras arbetes produkter höllo sig icke obegränsadt länge, och det öfverflödiga gafs därför bort. Men så fingo de pengar; när de nu ha mer än ögonblicket kräfver, blir frestelsen att sälja det öfverflödiga till européerna i stället för att som förut ge det till sina behöfvande grannar dem ofta för stark; ty för de pengar de därigenom få, kunna de ju skaffa sig de mycket efterfikade europeiska varorna. Så uppryckes deras gamla uppoffrande kärlek till nästan mer och mer af oss kristna i stället för att utvecklas. Och pengarna fortsätta alltjämt sin undergräfvande verksamhet på det grönländska samhället. Deras begrepp om arf voro förr mycket sväfvande, i det, som sagdt, den dödes kläder och redskap fingo följa med honom i grafven. Genom pengarna ha däremot nu de efterlefvande kommit i tillfälle att sälja dem, och hvad de på det sättet få, tyckas de nu ej längre rodna öfver att ta i arf. Detta kan synas vara en fördel för dem, men äfven här är alltså deras uppfattning rubbad. De bli snikna och vinningslystna, hvilket de förr mest af allt afskydde; pengarna böja och trälbinda sinnena äfven där.

Men låt oss se bort från detta; vårt egentliga mål skulle väl vara att höja dem, göra dem till bildade människor och ge dem flera andliga intressen. Äfven om vi verkligen kunde lyckas höja dem — än sedan? Måste