Sida:Eskimålif.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61
VINTERHUS, TÄLT, KVINNOBÅT OCH RESOR.

utanför stiger man genom ett hål ner i den; den är i allmänhet så trång och låg, att man måste krypa på huk genom den, och är man stor, kan man ha ganska svårt för att komma fram. Jag hörde i Sardlok talas om en affärsman N. N. från Godthaab, som visst var tämligen tjock och därför blef fastsittande på en svår punkt i gången till Terkels hus. Han låg där, stretade och vrålade, men kunde icke komma in och ännu mindre ut. Det slutade med, att han måste få fyra småpojkar till att hjälpa sig, två kommo och sköto på bakifrån i den köttfullaste delen af kroppen, som skulle ha varit mycket omfångsrik, och två andra kommo ut från huset och drogo framifrån i armarna. De arbetade och trälade i sitt anletes svett, men karlen satt fast som en blåntott i en bösspipa, och man umgicks nog redan med tanken att rifva ner husgången för att skaffa genomgång, då han ändtligen slapp igenom. Så vidt jag erinrar mig, måste fönstret tagas sönder, för att han skulle kunna skaffas ut den vägen.

Från gången kommer man upp i huset genom en liten fyrkantig öppning, som vanligen är på främre långväggen och som stänges genom en lucka eller dörr.

Afsikten med denna husgång är att hindra, att kall luft kommer in eller att den varma, lätta luften går ut. Det är också orsaken till att den ligger lägre än huset, hvarigenom dessutom litet ventilation åstadkommes, i det nämligen den tunga, förskämda luften till en del kan sjunka ner i den och dunsta ut.

I grönländska hus efter den gamla formen finns ingen eldstad, huset både uppvärmes och upplyses af tranlampor, som brinna hela dygnet om. Att de också brinna om natten, är icke endast för värmens skull, utan också emedan eskimåerna äro i hög grad vidskepliga och mörkrädda och icke utan i yttersta nödfall sofva i mörker.