När nöd råder på ett ställe, så nämnes det som ett bevis på, hur svårt det måste vara, att tänk! de arma människorna måste sofva utan att ha lamporna tända om natten.
Lamporna äro stora, flata och öppna skålar af täljsten, de ha en halfrund form och längs den raka sidan ligger veken, som utgöres af torr mossa eller numera också af tyg. Dessa lampor stå på en träfot uppe på ett litet bord eller förhöjning på britsens framsida. Af dessa lampbord finns det vanligen ett för hvarje familj. Är det nu flera familjer i ett hus, blir det många lampor, då det minst brinner en för hvar och en af dem, men vanligen flera.
Öfver dessa kokades också förr i tiden maten i täljstensgryta, som hängde ner från taket. Matlagningen försiggick följaktligen liksom alla andra förrättningar inne i det gemensamma rummet.
Sådana äro förhållandena fortfarande på ostkusten. På västkusten har den moderna civilisationen medfört förändringar så till vida, att maten nu gärna kokas ute på särskilda eldstäder med murad härd, som äro byggda som ett sidoutsprång af husgången. Till bränsle på dessa begagnas torf eller »måstufvor», hvilket är ett mycket fint namn för gammal torkad måsspillning. I stället för täljstensgrytor ha nu också kommit järngrytor, som köpas från kolonibutiken.
Många västgrönländare ha dessutom blifvit till den grad raffinerade, att de från butiken också ha köpt kaminer, hvarmed de således uppvärma huset i stället för med tranlamporna. Till bränsle användes det samma, som nämdes här ofvan. Samtidigt bränna de dock fortfarande de oundvikliga tranlamporna, om icke för annat, så för upplysningens skull.
Förr i tiden voro husen oftast stora och det bodde
