Oskiljaktlig från sommartältlifvet är kvinnobåten. Denna, som är 30 à 40 fot lång, ha européerna kallat så, emedan den till skilnad från kajaken ros af kvinnor.
Den är en helt och hållet öppen båt, gjord af en stomme af trä och utvändigt öfverdragen med sälskinn; den är jämförelsevis mycket smal och är platt i botten. Den är lättrodd, men är på grund af sin form en obekväm och dålig hafsbåt, hvarför grönländarne, så snart det kommer blåst, lägga i land med den. Den har vanligen ett litet segel till att sätta upp med en liten mast i fören af båten och som kan begagnas när det är gynnsam vind; men att sådana båtar icke ägna sig för segling, kan man lätt förstå. Segling är i det hela taget något, som eskimåen icke förstår sig på och icke är synnerligen förtjust i.
I dessa båtar rymmes all familjens jordiska egendom med tält, husgeråd, hundar, barn, kvinnor o. s. v. De kunna ros af inemot ett halft dussin rodderskor och kunna, när de äro så många, skjuta god fart. De styras vanligen af husfadern, medan familjens öfriga män följa i sina kajaker.
I sina kvinnobåtar flyttade grönländarne omkring från den ena fångstplatsen till den andra hela sommaren, och en eller flera månader drogo de, där det fanns ren, in i fjordarna på renjakt och lefde då i härlighet och glädje.
Ofta företogo de på den tiden långa resor upp och ner längs västkusten, liksom de ännu i denna dag göra på ostkusten. För att ge en föreställning om, hvilken utsträckning dessa resor kunna ha, må nämnas, att på ostkusten resa familjer från Angmagsaliktrakten, 651⁄2° n. br., den långa sträckan ner till handelsplatserna väster om Cap Farewell och tillbaka igen, och detta är en sträcka på 110 mil. De färdas icke gärna hastigt; som exempel kan
