FÖRSTA KAPITLET.
Grönland och eskimåen.
Grönland är på ett egendomligt sätt knutet till vårt land och vårt folk. Af européerna voro våra förfäder de första, som funno det, på sina öppna fartyg gingo de gamla vikingarne sin vågsamma väg genom oväder och drifis till detta fjärran snöland, slogo sig ner där genom många århundraden, och det blef en del af det norska riket. Sedan bekantskapen var glömd, var det åter en landsman, som för ett norskt bolag grundade det nya europeiska bebyggandet däraf.
Det är fattigt, detta eskimåens land, som vi ha röfvat från honom, det är fattigt både på skog och guld — naket, ensamt, likt intet annat bebodt af människor. Men i all sin nakna fattigdom, huru vackert är det icke ändå! Ja, är Norge härligt, så är Grönland det i sanning icke mindre. Har man sett det, huru kärt blir då icke minnet! Jag vet icke, om det är så äfven med andra, men för mig är det förenadt med barndomens sagolands hela drömmande skönhet, det är som om jag återfunne vår natur i ännu högre, renare former.