i detta egendomliga förhållande, och ett missförhållande i hela vårt sociala läge visar sig tydligen som den port, hvarigenom Strindberg erhåller tillträde till könsforhållandenas skuggsidor.
Fru Laura Marholm, som i kampen för sina könssystrar vill hos Strindberg konstatera ett slags subjektiv, abnormt-subjektiv sexualitet, framdrar med slug dialektik ur själfbiografien hvarje episod, som på något sätt låter sig brukas i hennes syfte, och ställer den i den belysning, hvari hon vill ha den. Endast en, och just den mest karaktäristiska, undertryckte hon dock helt enkelt: Ynglingens mest ansträngda, men fåfänga och till de svåraste själskriser förande försök att med en icke deklasserad flicka ingå en såväl själslig som kroppslig förbindelse, hvilket naturligtvis strandade på frågan om beredvilligheten till äktenskap, således ytterst på en penningfråga. Den älskade tillåter allt — blott icke det sista, och det af omtanke för »följderna», för »försörjandet». Här stå vi inför embryot till den uppfattning af förhållandena könen emellan som en maktfråga, som senare framträder i Strindbergs förnämsta verk.
Så segrar då vid det af svenska förhållanden påtvungna valet mellan onani och prostitution naturenligt det sista som ett mindre ondt, och ned öfver den hyperandliga, hypersentimentala uppfattningen af kärlekens väsen störtar plötsligen den cyniska kalla duschen af »kärleken» i otuktsnästena. Medan driften förut till hjärtats ära blifvit krampaktigt bekämpad, får den nu efter behag rasa ut, hvarvid själen lämnas kvar ute i väntrummet, ute i garderoben. Ett tillstånd af psykisk tänjbarhet inledes härmed och blir kroniskt under den långa tid, hvarunder den modärne mannen icke kan tänka på att grunda en familj, och ur detta tillstånd följde Strindbergs senare sexuella utvecklingsstadier, icke blott med logisk, utan ock med en naturlags nödvändighet.
