Men innan vi följa dem vidare, kunna vi i förbifarten vid den af fru Marholm »bortglömda» episoden lägga märke till ett litet, högst lärorikt drag. Ynglingen skall vid något högtidligt tillfälle skrifva verser till den tillbedda, men kommer med sin karaktäristiska tafatthet i allt tomt, endast formelt konstnärligt ordlekande naturligtvis ingenvart. Slutligen söker han hjälp hos en bekant, hvars improvisatoriska talang är större än hans. Det harmlösa bedrägeriet blir upptäckt och den lurade flickan »föraktar» honom. Och följden blir: ett stormande utbrott af fortviflan och ett kringirrande i skogen som en förryckt, hvilket beteende skulle varit fullständigt oförklarligt hos hvarje någorlunda mogen ung man, men icke så hos vår diktare.
Just hos »kvinnohataren» har, det låter som en paradox, men är helt visst så, kvinnodyrkan, den äkta, allvarliga, som har ingenting att skaffa med knäsvagt galanteri, gått djupt in i blodet. Den själfklara vanan hos de flesta män att instinktivt och trots allt sådant galanteri behandla kvinnan som mindrevärdig och icke jämnbördig med mannen saknas från första stund fullständigt hos honom.
Redan då har han intet sinne för det allmänt gängse sättet att för kärlekslönens och den kära husfridens skull sluta till ögonen.
Mannen, som knappt slipper helskinnad från att kompromettera sig för första bästa obildade flicka, behandlar äfven senare det älskade eller hatade föremålet alltjämt som sin jämnlike och behandlar henne så, som en man eljest endast behandlar sin manlige motståndare.
Detta allvarliga processande med kvinnan, som tagit gestalt i Strindbergs litteratur och hvarvid kärlek och hat endast äro symboler, spelmarker, är väl det mest påfallande draget i Strindbergs förhållande till kvinnorna, och jag tror, att de kunna vara fullt belåtna därmed.
