underjordiska drömbilden är den räddad, då denna bild sammanfaller med verkligheten, men förlorad, då förblindelsen försvinner och sedan en vacker dröm och en vederstygglig eller endast en mindre skön verklighet stå bjärta och främmande inför hvarandra.
Men detta var Strindbergs lott, och då det genom en egendomlig skickelse icke vederfors honom endast en gång i lifvet, så har det hjälpt till att för all tid förgifta och förhärja ett stort område af hans människoväsende, men å andra sidan har det också gifvit honom en litterär riktning.
Efter den första stora besvikenheten blef kvar på slagfältet en ytterligt vaken, grym intelligens, som icke begrof den döda kärleken, utan släpade bort liket till de hemska sönderstyckningar, som i »En dåres bikt» äro exponerade liksom en samling patologiska preparat.
Härvid var dock som redan är sagdt och frånsedt de moment af personlig upplefvelse, hvarom sagda verk bär vittne, dessutom ett allmänt element, en viktig tidsföreteelse bestämmande för Strindbergs ställning till kvinnan. Hans stora besvikenhet sammanföll nämligen till tiden med höjdpunkten af den just i Skandinavien synnerligen extravagant framträdande moderna kvinnorörelsen, och hans personliga erfarenheter med en urartad kvinna, som mot honom gjorde rikligt bruk af de dåtida feministiska slagorden, måste därför nödvändigt drifva honom in i en polemik mot samma rörelses företeelser och doktriner, en rörelse som, om ock icke rätt och slätt ett dekadenssymtom, dock säkerligen var ytterst rikligt genomsyradt med dekadenselement.
Genom reaktionen mot hvad han upplefde i sin närmaste och i sin vidsträcktare omgifning bildades i diktarens själ ofrivilligt och omedvetet ett kvinnoideal, som han visserligen icke gifvit uttryck åt i någon af sina kvinnogestalter,
