öfverskåda alla lifvets kategorier, utan att hon därför skulle önska att öfverge sin sfar och låta sina väsentliga uppgifter träda tillbaka för främmande och problematiska, kvinnan som icke fordrar någon löjligt romantisk kult som »dam», emedan hon är nöjd med den ärliga högaktning utan fraser, som hvarje normal man ägnar henne, denna trots alla ogynsamma tidsförhållanden gudskelof ännu icke fullt utdöda företeelse är Strindbergs positiva typ, som han visserligen ingenstädes litterärt utformar, men ändock tydligt förnimmer, och gentemot hvilken han ställer upp sin hemska negativa och tyvärr för nutiden allt för karaktäristiska kvinnotyp.
Det är nu typen för den ur sin naturliga sfär rotlösa kvinnan.
Hur många hundra gånger än den midt i all vår kultur och just i följd af samma kultur förvildade kvinnan må inbilla sig själf och andra, att hon spelar en aktiv roll, att hon tagit sitt öde i sin egen hand o. s. v., så dukar hon ändå alltjämt under för ett tvång och skjutes på, då hon själf tror sig vara den som skjuter på.
Ingen människa är dock i stånd att träda ut ur naturens sfär, på samma sätt som ur en sällskapskrets, som icke längre behagar henne! Äfven då vi träffa på en man, som drömmer i stället för att vara verksam, står afsides som en enstöring i stället för att taga del i sitt folks ve och väl och lefver för värdelösa fantasier och inskränkta vurmer och icke för sin tids kulturintressen — alltså, som sagdt, när vi träffa på någon, som till fromma för ett program en tro, en sak blifvit omänsklig, besynnerlig, vansinnig, då kunna vi alltså tillropa denne: Du har icke själfvilligt trädt ut, utan måst träda ut! Du är icke, som du inbillar dig, på grund af dina fantasterier en högre typ, utan en lägre, en
