82
hysteriska öfverretlighet, sin otillfredsställdhet på grund af måttlösa anspråk deducera fram rätten till »fri kärlek», till sinnlighetens tygellösaste emancipation, så skulle den ideella kvinnorörelse, hvarom jag här talar, handla välbetänkt, om den, med hänsyn till de ekonomiskt betingade fluktuationerna i det normala konventionella tillståndet, just hos kvinnorna förde toleransens och humanitetens talan. Utan att tala det minsta om de s. k. »fallna», så är dock i våra dagar hvarje kvinna, som inte absolut följer de traditionella hjulspåren, ingenstädes så utsatt för stenande, som just inom kvinnornas eget läger, då de inte kunna förlåta, att någon ger bort det hvarmed de andra kunna köpa sig sin försörjning.
Men alldeles oafsedt detta kinkiga problem, där den ena frågan hakar sig vid den andra och där säkerligen ingen lösning kan vinnas oberoende af tidens sociala och ekonomiska problem, så återstode dessutom för denna ideella, förnuftiga rörelse arbete nog, och endast de kunna anse detta arbete ringa, som äro lystna på patetiskt storartade, om än aldrig så fantastiska horisonter.
Denna rörelse hade framför allt att fordra en verklig kvinnouppfostran i stället för den nu gängse förberedande uppfostran till dam — resp. för stickstrumpan eller spisen — en flickans utbildning till hennes blifvande kall som maka och moder. För det kallet är det nämligen icke nog med att ha förvärfvat diverse kunskaper om hushållsgöromål och några oförargliga sällskapskonster lika litet som att ha ytligt luktat på alla möjliga kunskapsområden. Åtminstone inte längre nu för tiden, då mannens lefnadsförhållanden ha blifvit så jäktande, så splittrande, hans intressen så vidtomfattande och hans sinnesart så komplicerad, att han vid sin egen härd endast hos en fast och harmonisk karaktär kan hämta sig, att han endast kan ha något gemensamt med
