en maka, som är i stånd att fullt förstå såväl hans andliga fröjder som hans materiella svårigheter.
Från denna förnuftiga kvinnorörelses ståndpunkt skulle kvinnans förvärfsarbete aldrig kunna uppfattas annat än som ett nödvändigt ondt, som ett undantagstillstånd, hvarvid alla specifikt kvinnliga själskrafter måste desto kraftigare samlas, för att icke försvinna. Endast i äktenskapet skulle denna förnuftiga kvinnorörelse kunna se det för kvinnan enda naturliga kallet, om den inte ville göra sig medskyldig till alla de himmelsskriande synder, som vår modärna materialism begår på detta område.
Låt oss då för en gång noga betrakta saken. När de emanciperade storma fram mot de högre, särskildt de akademiska yrkena, är det då verkligen fråga om en kvinnarörelse! Det är väl det endast till den allra minsta delen. Må så vara, att en ringa procent af dessa studentskor äro i samma belägenhet, som de stackars fattiga flickor, hvilka hos oss år ut och år in förstöra sina nerver genom afläggande af folkskolelärarinneexamen för att, om ingen friare kommer, vara skyddade för elände och proletärisering. För dylikt resonabelt fall, som nödvändigt kräfver en sådan försiktighetsåtgärd, komma alltjämt nio oresonliga fall, då förmögna damer med sitt raseri att skaffa sig ett yrke blott hänge sig åt en mani, som de läst sig till, en modärn bildningssport. I dessa fall är det, naturligtvis med bortseende från det äkta, naturliga behofvet af bildning, ingalunda några respektabla ekonomiska bevekelsegrunder, som drifva till föreläsningssalen, utan blott en spöklik, fantastisk äregirighet, hysteriska pubertetskriser, hvilka ju många kvinnor alls inte bli kvitt, förrän de äro gifta.
Men jag skulle vilja, att jag finge en groschen för hvarje studentska, som sadlade om till äktenskap, för hvarje konst-
