Det är och förblir ett fattigdomsbevis, som kvinnan utfördar för sig själf, då hon med sina falska rådgifvare och rådgifverskor menar, att de missförhållanden, under hvilkas tryck hön i våra dagar i verkligheten lider, äro åtkomliga utifrån.
Dessa emancipatörer och emancipatriser vädja dock till en förskräckligt underhaltig, sjuklig själsrörelse, till själfmedlidandet och ett par steg därifrån till harm, då de suggerera den kämpande kvinnan, att hon är »förtryckt», att hon skall spela ett rebellerande slaktoffers roll. Kvinnorna skulle verkligen helt enkelt anse sig för goda för att under ledning af andliga katilinarier af båda könen med tom plebejisk patos spela rollen af »rättslösa».
Strider, som föra till förtryck, rättslöshet, till förintelse när det går som längst, funnos och finnas alltjämt endast bland männen, och när nu för tiden kvinnan som arbeterska står under tryckande ekonomiska förhållanden och blir utnyttjad, då har mannen af samma kategori sannerligen det inte en bit bättre. Men där finner man inte kvinnorörelsens damer.
Man har aldrig fråntagit kvinnan som sådan något, som hon icke frivilligt gjort sig af med, ja i grund och botten har kvinnan helt enkelt ingenting haft, som mannen som fiende kunnat taga ifrån henne. Under alla kulturtider har han behandlat henne i hennes egenskap af maka och mor icke blott som jämnbördig, utan som öfverordnad och med den vördnad, som tillkommer henne på grund af hennes stora kvinnliga uppgifter.
Om nu för tiden liksom i alla dekadenstider detta förhållande förskjutes och alltså på den ena sidan, på mannens, denna naturliga vördnad förvandlas till ett hycklande, formalistiskt galanteri, i hvars allt mer trådslitna omhölje förakt och cynism gömma sig, och om på den andra
