86
sidan, på kvinnans, ur känslan att vara misskänd och missbrukad växer upp en fiendskap mot mannen, så kan den sedliga skulden för detta missförhållande dock på det stora hela ej annat än tillräknas bada parterna.
Dock nog nu med de slutsatser, som man kan draga ur Strindbergs »kvinnohats»-litteratur, så snart man ser på dem lugnt och med båda ögonen. Det åligger mig inte här att lösa kvinnofrågan, för hvilken den Strindbergska uppfattningen helt visst hvarken är betydelselös eller ofruktbar, utan att gå närmare in på lifvet de psykologiska grunder, ur hvilka den växte upp, och att än en gång tydligt uppvisa de anlag och förhållanden hos honom som människa, som lågo till grund för diktarens lidelsefulla åtrå.
Har jag nu från första stund tagit Strindberg i försvar mot misstanken för ett abnormt sjukligt reagerande mot kvinnan, så har jag äfven på samma gång betonat en egendomlighet i hans utomordentliga anlag, som jag skall här närmare ingå på.
Jag håller det alls icke för någon slump och allra minst för en akt af medveten litterär begränsning, att Strindbergs kvinnogestalter alltjämt variera en och samma elakartade typ, som de förkroppsliga, nämligen blåstrumpekokott, som man skulle kunna kalla den. Här är något mera i verksamhet än fanatismen hos en inbiten polemiker, än specialistens glädje öfver sitt älsklingstema. Här har också Strindbergs personliga sexualfaktum sitt ord med i laget, hans personliga olycka att liksom med ödets makt dragas till och bindas vid just det slags kvinnor, som äro allra ofördelaktigast för hans sinneslugn och hans lefnadslycka.
Han, som trots allt dundrande mot kälkborgerligheten går omkring med ett patriarkaliskt äktenskaps- och familjeideal, känner nämligen tyvärr icke den ringaste eggelse att för-
