88
konstverk och lika litet bör åstunda — jag menar icke för en natt, utan för lifvet — som man åstundar stjärnorna på himmelen eller sköna, i sina flaskor glänsande gifter. Deras själlösa, eller endast rent animaliskt, rent erotiskt besjälade skönhet är som en ädel marmorbrygga öfver träsk eller som den af juveler gnistrande målningen på en mumiekista, i hvars inre icke gömmes annat än en eländig, trängt hopsnörd och halmtom leddocka.
Den stora parallelismen mellan det inre och det yttre, mellan verklighet och företeelse, vore ju icke till tröst for alla fysiognomister regeln, om den icke bekräftades af detta fruktansvärda undantag, nämligen »den sköne mannens» och sköna kvinnans undantag, hvilken senare — då alla kvinnor äro sköna — har, utrustad med kroppens mest framstående företräden, af förbiseende låtit sin själ bli kvarliggande på, Gud vet hvilken, astralkropp.
Men är det fallet, så passa alla de karaktäristiska kännetecknen hos Strindbergs-kvinnan genast in af sig själfva, och »kvinnan, skapad af mannen», blir då visserligen ett faktum, som artar sig så mycket förskräckligare, när den själsligt sterila är fysiskt fruktsam och mannen på det sättet ställes inför valet att utsätta sina barn för en fortgående uppslitande personlighetstransfusion eller ock att tåla, att dessa barn bli — sin moders afbilder.
Denna evigt motsägande, aldrig gifvande skenbild af en människa går i själfva verket, som Strindberg så ofta skildrar det, vid en skilsmässa sin väg med allt, med mannens hjärta, hjärna och själ och lämnar efter sig slagg och rykande spillror. Att skilja sig från en hygglig och mänsklig hustru — äfven det kan ju understundom bli en obeveklig nödvändighet — kan ej annat än rikta ens inre natur, emedan allt godt faller under världslagen om kraftens bevarande och
