89
icke förmår aflägsna sig från oss, utan att kvarlämna minnen som ofta äro starkare, skönare och mera fullkomliga än verkligheten själf.
Att på ett rörande och poetiskt sätt uppfatta de sköna, tomma kvinnoexistenser, af hvilkas under hatets optik sedda element Strindberg skapade sin fruktansvärda hyenatyp, det lyckas endast för den, som kan iakttaga dem på afstånd. Det lyckades romantikern Fouqué, då hanskref sin »Undine», som Strindberg i sin andra Blå bok också ägnat ett par högst karaktäristiska sidor.
Att upplefva dessa kvinnor är att finna njutningar, för hvilka man glömmer bort allt poetiserande. Dessa njutningar äro helt visst icke hvardagliga, men likväl underkastade all lustas öde att brusa bort med stunden, med sekunden. Hell den kvinna, som på detta sätt kan ge något så stort och har ännu större att ge bort, och hell den man, som inte blir tvungen att då han lämnar den allra underbaraste affroditiska lustgård häftigt ränna mot en hvit, naken och kall vägg!
Den, som känner det djupaste i lifvet och lagt märke till det djupaste i Strindbergs personliga upplefvelser, kan icke förundra sig öfver hans erotiska öden, kan icke falskt uppfatta de litterära yttringarna däraf. Hos den, för hvilken liksom för barnet Strindberg själen blifvit tum för tum utprassad af föräldrar och lärare, af vänner och förmän, kvarstår väl för all tid en hunger efter själar, en våldsam hemlängtan efter kärlek, men förmågan att upptäcka och fatta dem hos andra förblir förvirrad och grumlad. Liden kärlekslöshet åstadkommer städse ett slags ohälsosam blindhet för kärlek, och säkert nog har kärleken ofta stått vid Strindbergs lifsväg, utan bönfallande åtbörder, men med ögonen fyllda af namnlös trånad, under det att den irrande
