sina egna nya former, bär sin egen estetik inom sig och följer vid sin uppkomst lagar, som väl med tiden skola låta formulera sig, men under alla förhållanden stå i mycken och uppenbar motsägelse till de estetiska normer, vi nu se allmänt antagna för de olika litteraturslagen och följda af författarne.
Hade jag bort uppställa dessa konventionella normer som måttstock för en så egenartad företeelse? Något sådant hade väl endast då kunnat komma i fråga, om jag varit beredd och i tillfälle att bredvid negativbilden, bedömandet af Strindbergs verk efter våra estetiska traditioner, samtidigt ställa positivbilden, den klart utformade egenarten af hans estetiska väsen. Men det skulle ha varit omöjligt, äfven om mitt arbete blifvit dubbelt så utförligt och jag haft fyra gånger så lång tid till dess författande. Det står otvifvelaktigt fast, att i de enskilda kulturperiodernas strider afgörandet på det rent estetiska området alltid får vänta till sist och sker först då, när saken föreligger klart afgjord inom den kunskapsteoretiska och den etisk-religiösa kategorien. Ty man måste, för att tala med Chamfort, först ha skjortor, innan man kan skaffa sig spetsar. Man kan icke önska att få de sista formalistiska problemen afgjorda, så länge ännu lifsfrågor finnas att besvara, ja knappast blifvit ställda under debatt.
En ande som Strindberg, för hvilken just de kunskapsteoretiska och etiskt religiösa kategorierna utgöra den primära impulsen till producerande, ja egentliga ändamålet med hans författarskap, men omklädnaden, den konstnärliga formen, endast medel, måste alltså först klargöras till sin stora psykologiska grundriktning och anbefallas till tidens förstående, innan man kan taga i hop med försöket att upplösa hans lifsgärning i en serie lagbundna estetiska fenomen.
