SÅ LÄNGE LITTERÄRA ANKLAGELSER RIKTA sig mot samhället, är det i grund och botten ingen som mår illa däraf. Vid läsningen identifierar sig individen med den kraftige författarpersonligheten, höjer sig med denne högt öfver missförhållandena och ser i fågelperspektiv ned på allmänheten, som får taga emot gnatet, äfven om han faktiskt står med båda fötterna på samma mark eller i samma pöl. De band, som förena individen socialt och politiskt med det allmänna, äro af allt för ytlig natur, för att det skulle göra synnerligen ondt, om samhällskritikerns knif en och annan gång under en kort stunds stilla läsning skulle komma emellan. Om hänsyn, som man, som enhvar vet, emellanåt måste iakttaga här i lifvet, skulle så påfordra, så kunna ju dessa band i en handvändning knytas på nytt. Ännu har ingen kronprins på grund af sin oppositionsperiod förlorat lusten att regera, och jag tviflar inte det minsta därpå, att bland oss bildade människor finnas många, som först efter en med bjärta, hemska färger gjord skildring af proletärens nöd kunna med riktigt god aptit gå till sin läckra supé.
Otreflig blir saken egentligen först vid ett mer eller mindre tydligt nämnande af namn. Men redan då enstaka intressentgrupper bli isolerade från allmänheten och tagna skarpt på kornet, följer ett lidelsefullt försvar. Den komprometterade
