68 ämbetsmannen förklarar då själfva staten och den afslöjade prelaten själfva Gudfader vara hotad. Det är ingenting, som efterhållna kotterier så bra förstå sig på som att söka skydd bakom de »heligaste ting» man känner till.
Men Strindberg vågar sig till och med på det allra heligaste, på våra kära kvinnor, som vi så länge burit på våra händer, till dess de själfva började tycka det vara för dumt, så att de som bortskämda barn tiggde om stryk. Han vågade sig på dessa, som blifvit omtöcknade, nästan kväfda af seklers rökelseoffer, och som, om de än icke äro, som Henrik Ibsen proklamerade, samhällets pelare, så dock säkerligen dess kitt.
Sten vid sten hålles i hop af detta sega, konservativa murbruk, alldeles oafsedt om muren förtjänar att vara beståndande eller att raskt rifvas ned. Och där detta kitt duger ingenting till, utgör det den yppigaste jordmån för det trefliga slags parasiter, hvaråt Strindberg i sin beryktade »kvinnohats»-litteratur ägnat så mycken uppmärksamhet.
Hvarje människokännare skulle förmodligen vara redo att gå ed på, att det gudlösa företaget för länge sedan strandat och att missdådaren för länge sedan låge krossad och världen öfver hans lik återgått tröstad till dagordningen.
Det förhåller sig dock inte så, och det manar till eftertanke. Kvinnorna smäda visserligen, visst icke alla, men de brutalaste genomsnittskvinnorna. Deras omognaste och deras mest senila advokater, som samma genomsnittskvinnor jublande hylla, spruta samstämmigt gift och sliskigt slem, men männen höra allvarligt på och med miner, som icke ratt förrada hvad de i grund och botten egentligen tänka om saken. Om än inte från deras sida existera några sådana dityramber till Strindbergs »kvinnohat», som bebyxade och obebyxade fruntimmer rikligen begått med anledning af
