andras litteratur till kvinnokönets lof, så tala dock afsättnings- och uppförandesiffrorna för Strindbergs ifrågavarande verk ett tydligt språk. Man kan åtminstone ana, att det är många, som med fröjd läsa och lyssna på dessa invektiv, men som ihågkommande Orfeus’ öde visligen afhålla sig från att öppet tillkännage sitt bifall. På denna stora apokryfa publik kan Strindberg vara säker, ty på de få, som äro kvinnohatare af fysiologisk nödvändighet, de homosexuella och ungkarlarne af princip skulle han inte bli synnerligen fet. Nej, jag tror snarare, att det är med Strindbergs »kvinnohats»-litteratur som med de amerikanska värdshusen om söndagarne. De äro proppfulla, men man går in bakvägen och dricker sig full bakom fördragna fönsterluckor.
Detta egendomliga utestängande af offentligheten har till följd, att angående Strindbergs förhållande till kvinnan nu för tiden knappt någon annan mening är gängse än en högst groft tillhyflad, fullständigt vansinnig och infamt orättvis.
En komplicerad människas kinkiga psykologi skulle då stympas till en löjlig formel och genom förtal dras ned till en abnormitet, men naturligtvis brydde sig ingen därvid om, att densamma inte passar in under någon af de båda patologiska rubriker, som komma i betraktande. Somliga visa oss då på en rasande sadist, som förnimmer sin högsta vällust post festum, då han kan slunga ifrån sig henne som gaf kärlek, misshandla henne, trampa henne ned i smutsen. Andra åter, som äro många och som kunna åberopa sig på lika många bevisningsställen, vilja ha en att tro på, att han är en af Sacher-Masochs olyckskamrater, i det att de utropa: Se hur denne man med förtjusning låter sig förtryckas och styras af odjur i kvinnogestalt.
Dessa perversitetsspanare betänka aldrig ett ögonblick, att symtom på de båda yttersta fallen af sexuel urartning
