70
omöjligen kunna utveckla sig så nära intill hvarandra och att det vid ifrågavarande förmenta symtom gäller en fullt medveten parallel, en antites, som är af intellektuellt logisk natur utan allt korrelat i människan Strindbergs fysiologiskt-psykiska läggning.
Det är dessutom en annan sak: De, som inbilla sig ha upptäckt en förment masochistisk sida hos Strindberg, afvisa naturligtvis på ett för dem själfva betecknande sätt som förespeglingar eller kälkborgerligheter de mycket enkla etiska förklaringsgrunder, som Strindberg anför for sina diktade gestalters uthärdande hos mindrevärda kvinnor. Den situation, som Strindbergs skrifter afslöja, är alldeles för enkel för dessa djupsinniga psykologer. De göra sig intet besvär att studera det komplicerade, men fullt naturliga och därför också sedliga enskilda fallet. Den patologiska etiketteringen är ju icke endast vida bekvämare, den har äfven det intressantas, det förbjudnas och därför det fascinerandes företräde!
Det säger sig själft, att Strindbergs ställning till kvinnan är närmast att förklara ur hans egna, som det nyss framhållits, fullt normala, om än egenartadt accentuerade och starka sexualitet, men, det må likaledes sägas på förhand, ingalunda enbart ur denna. Liksom man har att leda hans samhällskritik i allmänhet primärt tillbaka till hans upplefvelser i ungdomen och hans mot allt slags tvång och förtryck fanatiskt upplågande temperament, hvarförutom den senare äfven sög näring ur tidsströmningar och ur allmänna teoretiska källor, så är äfven hans förhållande till kvinnan bestämd saväl af personliga som utompersonliga element. Med hänsyn till det ifrågavarande problemets centrala ställning är det då väl lätt begripligt, att ett sådant temperament som Strindbergs hvarken i hans forskarväsen eller hans
