ideologväsen kunde finna tillflykt och tröst, utan just här måste bryta lös med elementär kraft: I följd häraf är betydelsen af Strindbergs litteratur rörande kvinnorna öfvervägande subjektivt konstnärlig och därnäst speciellt psykologisk, och blott mellan raderna kan man läsa de allmänna domssluten, som därför äro desto mer i behof af en saklig bevisning.
Bäst komma vi dit, om vi utan tvekan börja med att betrakta den subjektiva sidan af fallet med dess rötter i det omedvetna.
Hvad som då hos Strindbergs sexualitet faller närmast i ögonen, innan den blifvit könsdrift i fysiologisk bemärkelse, ar tveggehanda. Redan helt tidigt ger den sig hos den genompryglade pojken till känna som ett undertryckt och latent, under trots och inbundenhet endast desto rikare svallande behof af kärlek. Och senare, så snart denna hemskt hopprässade ömhet får en aning om att det finns en om än aldrig så liten möjlighet att ge sig luft, så yttrar den sig som en oroväckande lidelsefullhet, som visserligen icke till sin beskaffenhet men till graden af styrka gör ett nästan patologiskt intryck. Gossen, som före den fysiska driftens vaknande kan utan minsta sinnliga oro vara kär i en liten flicka, bekommer nu, när själen svallar upp, en så häftig chock, att han spontant ger uttryck åt själfmordstankar.
Redan denna Stridbergs tidigaste sexuella upplefvelse — om man kan så benämna det — verkar som en aningsfull symbol för diktarens lifstragik, för den honom påtvungna, endast till den allra minsta del i hans eget jag grundade tvedräkt mellan drift och själ.
Det allt skarpare framträdandet af denna tvedräkt utgör i grund och botten hela innehållet i Strindbergs sexuella utvecklingshistoria. Den fysiska driftens uppvaknande fann
