nerhet hvar julafton, och sedan jag genomgått denna skärseld, hvarvid min k. moder och systrar, samt informator voro närvarande, blef dörren öppnad till matsalen, som var helt illuminerad af en gran med på qwistarna bundna vaxljus, och däromkring voro våra julklappar uppstädade på bord.»
Som grefve Carl Bonde, hvilken var född år 1741, år 1748 erhöll informator, hvilken ledde hans studier i hemmet intill år 1854, då han reste till Uppsala, så torde tiden för ofvanstående skildring kunna sättas till omkring år 1750, och då familjen Bonde under denna tidsperiod brukade tillbringa vintermånaderna på egendomen Björnö, kan man med all säkerhet antaga, att ofvannämnda julfirande ägt rum på Björnö, som ligger i Frötuna hd i Uppland.
Den år 1817 omtalade granen var, förutom att den var prydd med vaxljus, äfven behängd med konfekt och russin, å den af Bonde omtalade granen synes däremot endast vaxljus hafva förekommit.
Louise Hagberg.
Litteratur.
Segerstedt, T., Nordiska vapengudar, i »Skrifter tillägnade Pehr Eklund». Lund 1911, sid. 663—695.
I sin i Fataburen 1909 s. 180 f. anmälda afhandling om »Tordenvåbnet i kultus og folketro» har Chr. Blinkenberg visat, att yxan måste hafva varit föremål för religiös kult, innan man dyrkade en personlig gud (åskguden), som förde henne såsom vapen. Segerstedt visar i här i fråga varande afhandling, att förhållandet varit likartadt äfven med svärdet och spjutet. Såsom bekant tillades den heliga yxan hos nordborna guden Tor. På samma sätt hafva enligt S. de ursprungligen själfständigt såsom gudomliga föremål dyrkade svärdet och spjutet, när senare personliga gudsbegrepp utdanade sig, tillagts det förra Ty, det senare Oden. Men liksom dyrkan af yxan går tillbaka till så aflägsna tider, att något tal om germanska nordbor eller ens germanska folk icke kan historiskt sättas i fråga, så räknar ock svärd- och spjutkulten en mycket hög
