Sida:Euphrosyne - Samlade dikter II.djvu/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 10 —


Dock vet, en gång, var mig ett rike ämnadt
Mer härligt än en fjällbygds ödetrakt [1]:
Vid Seinens strand, som jag med tårar lemnat,
Jag herrskade med hjertats tjusningsmakt.
Ej bland ett folk, i stammar doldt, förvildadt
Af inre strid, min ungdomsvår förflöt,
Nej! allt hvad nöjet i förfining bildat,
Bland snillrikt glada barn jag ymnigt njöt.

När poesien i lifvets bättre stunder
Mig öppnade sin hulda aningsverld,
Åt kärleken, naturens helga under,
Jag ägnade min lyras offergärd.
Men tyngre hvärf än snillets gudalåga
Snart anförtroddes åt min svaga vård! —
Nu är, o främling! ock min rätt att fråga:
Hvi öfvergaf du söderns rosengård?” —

Så Rizzio hörs: ”Ju sångens flygting svingar
Fri, som den rymd der han sin lustfärd gör:
Ett gladt allegro än i palmen klingar,
Än Nordens fjäll hans milda klagan hör?
Af Skönheten på thronens höjd benådad,
Af Dig, o Drottning, med en bifallsblick,
Jag nått mitt mål! — Ledstjernan fjerran skådad
I verkligheten högre fägring fick.” —

Till hofvet Rizzio kom. Men sångens drömmar
Ej trifdes helt i praktfull kungasal.

  1. Maria, uppfödd sedan sitt sjette år vid Franska Hofvet, blef förmäld 1558 med Frans II, Dauphin af Frankrike; men denne Prins dog i blomman af sin ålder; och med titel af Skottlands och Englands Drottning återvände Maria till sitt fädernesland 1561.