Från Wikisource, det fria biblioteket.
Skillnad mellan kropp och ande såg min tankas gudaflägt,
I sin rigtning ofvan jorden, i omätligheten sträckt.
Sällast vid naturens hjerta, skådande dess djup och höjd,
Aldrig hvilande, jag sökte i dess ordningslag min fröjd.
Men’skovänligt i dess sköte, skild från abstractionens rymd,
Med allt vetande förtrogen, var min inre verld ej skymd.
Hvar jag lefde uppå jorden, fri som stjernan på sin stig,
Menskligheten och naturen blott i lifvet ägde mig.
Högre än min samtid vorden, mig man äreminnen gett —
Hur’ jag stigit, hur’ jag fallit, ömsom efterverlden sett.
Magter två på jorden herrska: striden der blir oafgjord;
Bland äonerna, o, Sanning! tolkas först ditt gudomsord.
Snillets arf jag dig dock gifvit, fast, o verld! du har försålt
Denna bildsal, der naturen skatter i sitt djup fördolt.
Hvad jag varit, mer härinne ingen bild förkunnar dig;
Alla verktyg äro borta: Mästarn tog dem hem till sig.
|
