§ 4. [a] När någon universitas stämmes, lärer wara nödigt, at den samma niuter dubbelt så lång termin, som här sättes. Stämmes ett helt härad, tå må stämningen landzhöfdingen tillställas. Stämmes allenast en heel sockn, tå må kyrckioheerden pålysa sockenstämma, där stämningen öfwergifwas kan; stämmes en heel stad, tå må stämningen hoos rådstugurätten ingifwas. Är det vacance och rätten således på en tid åtskild; tå må stämningen till borgmästaren lefwereras; men där han ej tillstädes är, åth någon af rådmännerne. Stämmes en heel societet etc., kan stämningen tillställas den, som däruthi förer directionen. Här sättes Stockholm för en särskilt lagsagu, som det och wäl så är uti sig sielf. Men som Stockholm ligger både i Upland och Södermanland, är betänckeligit, at emot härtils wanligit bruk, at prolongera stämningsterminen. Den naturliga skillnaden emellan Upland och Södermanland har warit i Norrström, men för twist skull emellan Upsala stift och Strängnäs stift, till hwilkens stift Stockholms stora kyrkia skulle lyda, skall wara öfwerenskommit, at skillnaden emellan Upland och Södermanland skulle sträckia sig mitt igenom staden, som och råstenen ännu uthwijser, och således Storkyrkian lyda under Upsala stift, därföre och ännu i dag erkiebiskopen, lijkmätigt Kyrckioordningen, præsiderar uti Stockholms Consistorio, då han tilstädes är. När man nu således anseer Stockholm såsom liggiande till hälften i Upland och till hälften i Södermanland, behöfwes ej emot wanligit bruk prolongera stämningsterminen, som länder de rättsökiande till uppehåld.
[b] Här förmäles om stämning, som skier igenom offenteligit anslag på Rättens dör, men förmäles ej, när och i hwilka måhl en sådan edictalcitation må hafwa rum, som dock nödigt är at utsättia. Uti cessions-, separations-, concursprocesser har edictalcitation rum lijkmätigt förordningen af åhr 1687, ty at owist är, om icke flera creditorer kunna wara än de, som nampngifne blifwit. Uti desertionsprocesser, där man ej weth, war den bortlupne makan sig uppehåller, har ochså en sådan stämning efter Kyrckioordningen rum, [c] äfwen och uti missgiärningsmåhl efter Rättegångzförordningen af åhr 1695, § 1, särdeles då man ej weth, hwarest missgiärningsmannen sig uppehåller, hwarwid dock nödigt synes att uthsättia, hwilka de misgiärningsmål måge wara, däruti edictalcitation må hafwa rum, men uti ringare criminalmåhl eller i gröfre, då bekant är, hwar den
