comparitionis är tilstädes, men wid nästa uprop försummar at ingifwa dess exception. [b] Som det är en despect för domaren, när parten upropet försummar, så tyckes böterne honom böra tilkomma, hwilket och härtils warit wanligit. Vide 1695 åhrs procesordnings 24 §, circa finem.
§ 3. Sådane böter hafwa altid warit rättens ensak.
§ 4. Allegaterne, som acten bifogas, böra wara vidimerade, om de skohla äga witsord, helst originalerne ej framwisas, utan at domaren eller contraparten det äskar.
§ 5. At widlyftigheet hämmas i skrifwande, lärer finnas ganska nödigt, och at den, som deremot bryter, bör plichta, grundar sig på 1695 åhrs Processordnings 4 § circa finem.
§ 6. [a] För parten tyckes drägeligare at böta, om han försummar conferencen, utan at han skulle första gången mista straxt den förmon at blifwa hörd. Thesutan torde domaren til sin egen uplysning desidererat förhöret.
[b] Protocollet kan ej altid så straxt wara färdigt, at det för parten kan upläsas.
§ 7. [a] At böterne tilfalla domaren grundar sig på 1695 åhrs Processordnings 22 § samt 24 § in fine. [b] 1 § står klarligen: som brottet är till.
[c] Præsumtion är altid för domaren, at han beskiedeligen skickar sig i ämbetet, och det, som utsat är, at böterne i thetta fall skohla fördubblas, samt afböön skie, grundar sig på 1695 åhrs Processordnings 22
§ 8. I 1695 åhrs Processordning finnes, at böterne äro större eller mindre, alt som domstolarne äro til. Och som på första instantiens dom ej följer deposition, så är och billigt, at den, som will för leda Hofrätten, bör mera plichta än then, som thet tilbiuder wid häradsrätten.
§ 9. I § står tydeligen, at wrångoed ej pålägges, [utan] ther sanning ej annars utletas kan, och elliest grundar sig thenne § på Kl. M:ts resol. på Göta Hofrets [memorial] af den 16 Octob. 1723.
Cap. 15.
§ 2. Det här står, at ingen må brukas till fullmächtig, som af rätten ej godkiänd är, och lof därtill fådt, inskränker den naturliga
