— 160 —
icke sin plats. Några ögonblick derefter, hörde hon bakom sig, på andra sidan af häcken, Kapten och Lovisa, som talade med hvarandra: Lovisas röst frapperade genast hennes öra: hon talade ganska lifligt; då de nalkades det ställe, der Alice satt, utan att kunna bli sedd, hörde hon dem tydligt; de satte sig icke långt derifrån, med ryggarne vände åt henne. Lovisa fortfor: ”Och jag har slutligen öfvertalat henne att gå dit, oaktadt Marias narraktiga anmärkningar. Bör jag väl låta afvända mig ifrån att råda till en rättskaffens sak derföre, att det faller en sådan menniska in att tänka annorlunda? Nej, nej; när mitt förstånd och mitt hjerta gillar en sak, kan intet i verlden förändra mig. Henriette hade beslutit att på morgonen gå till Winthrop; det var ändamålet med vår promenad, och hvarföre vi ville gå allena; det föll Maria in att följa med oss, och jag såg det ögonblicket nära, då min syster varit nog svag att gifva efter för hennes nycker, och fly detta hus, dit en ganska vigtig omständighet kallade henne.
— Jag tror verkligen, att om ni ej varit, så hade hon icke gått dit, sade Wentworth.
— Visserligen, och jag blyges på hennes vägnar.
