var icke detta lidande lady Russel fruktade för sin unga vän, då hon skulle se sig åter vara i detta hus, i dessa rum som väakte så många minnen: ack! de erinrade henne äfven om många plågsamma ögonblick, om personer hvars hjertan voro kalla och liknöjda för henne, om en barnslig fåfänga; men nej, minnet af hennes mor, vördnad för den plats, på hvilken hon sett henne uppfylla alla sina pligter, var det enda som hos Alice frampressade en suck eller väckte hennes saknad. De gjorde således en promenad dit på morgonen.
Fru Croft bemötte alltid Alice med en godhet, som gladde henne med den tankan, att hon var hennes gunstling; och då hon nu första gången såg henne vid Kellinch-Hall fördubblade hon sin attention emot henne.
Den bedröfliga tilldragelsen i Lyme blef snart ett ämne för samtalet: då hon jemförde de sista bulletinerna, syntes det att hvar och en fått dem ifrån samma hand och på samma timma, och att det var kapten Wentworth som skrifvit dem. Han hade kommit till Kellinch-Hall dagen förut på morgonen (första gången efter ofvannämde tilldragelse); han hade skickat Alice de senaste underrättelserna, han var endast några timmar hos sin syster och svåger, och
