Sida:Familjen Elliot.djvu/235

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 13 —

rekommendera sig med att krossa hufvudet på sin sköna! Det må vara att han förvirrar henne genom sitt artiga tal; men att kasta henne på marken, det är nästan för hårdt. Om hon kommer sig, antingen hon blir galen, ful eller svagsint, lika godt, han måste gifta sig med henne och vårda henne så länge hon lefver; och om hon dör så återstår honom icke annat än att hänga sig eller att trösta sig. Hvad säger ni derom miss Elliot? Tänker ni icke som jag?”

Hon kunde icke förmå sig att svara; och utan tvifvel, oaktadt allt sitt bemödande att öfvervinna sig sjelf, spridde bedröfvelsen sin skugga öfver hennes älskvärda ansigte. De begge fruntimren talade med hvarandra, och märkte det icke; men efter ett ögonblicks eftersinnande, nalkades amiralen henne och sade med denna ärliga och okonstlade ton som karaktiserade honom: ”Jag förstår rätt väl, bästa miss Elliot, att allt här på stället måste bedröfva er; att återkomma till edert fädernehem, och i stället för edra gamla vänner, träffar ni der endast fremmande! Jag tänkte icke i början derpå; men jag förstår rätt väl att det skall förefalla er ganska ledsamt. Genera er icke, bästa miss Elliot, ni är äfven här ibland vänner; aflägg all slags ceremoni, stig upp, gå omkring öfverallt i trädgårdarna och rummen, om ni behagar, alldeles som ni vore