Sida:Familjen Elliot.djvu/244

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 22 —

smak för allt som är . . . . Huru är det han brukar säga, Maria? Ack! nu mins jag det, för allt som är pittoreskt. Jag har försäkrat honom att våra trädgårdar, våra parker, och vi sjelfva äro det ganska mycket; jag tviflar derföre icke, att han snart skall vara här. Emottag honom väl, lady Russel; han är på min ära, ganska intressant: Alice kan nog säga er det, han behagade henne mycket.”

Alla Alices bekanta blifva väl emottagna hos mig var lady Russels svar.

”Å! hvad det angår, utropade Maria, tror jag väl icke att du kan neka till att han är mer en bekant till mig än till Alice, eftersom vi varit tillsammans i fjorton dagar?”

Det blir ännu ett skäl att göra honom välkommen min fru, svarade lady Russel ganska artigt. Eder vän, herr Carl Musgroves. . . .

Han är alldeles icke min vän, svarade hon med ovilja, och jag förklarar att jag aldrig sett en så tråkig ungkarl; ni finner honom visserligen icke älskvärd, det kan jag försäkra er. Han promenerade ibland med mig öfverallt vid cobb, utan att säga ett enda ord; med armarne i kors såg han åt hafvet och suckade. Så gör icke någon väl uppfostrad karl: ack! jag är mycket öfvertygad om att han skall misshaga er liksom mig.