håg att för allmänheten visa sin sköna gestalt, så väl som Elisabeths, när någon namnkunnig artist gaf en concert. Det var nu en sådan ditkommen, som gynnades af lady Dalrympel; det var en familje-affär, som man omöjligen kunde manquera, och ingen glädde sig mer deråt än Alice. Trött vid att ingenting veta, att icke en gång höra den mannens namn, på hvilken hon beständigt tänkte, att bo på samma ställe som Wentworth, och ej se honom oftare, än om han hade varit trettio mil derifrån; hon väntade med otålighet dagen, då concerten skulle hållas. Man sade, att den skulle blifva ypperlig. Kapten Wentwort älskade god musik med passion; han skulle visserligen bivista den: hon trodde att, om hon fick tala med honom, vore det ock endast några minuter, skulle hon läsa i hans hjerta, som hon fordom gjorde det. Hon var så förvirrad, då hon första gången såg honom, att det ej var underligt, att hon icke kunde upptäcka hans verkliga känslor, rörande Lovisas giftermål; men nu väntade hon sig att se det, och hon kände sig hafva mod att möta honom, att tala till honom som till en gammal vän. Hon var öfvertygad om, att lady Russel hade sett honom, och att historien om draperierna endast var en undanflygt, för att icke tala om honom. Sir Walter, som Wentworth dagligen besökte, då han gjorde sina uppvaktningar hos Alice; Elisabeth, som beständigt brydde
