försvann åt den ena sidan, och fru Clay, som hon rätt väl igenkände, åt den andra; hon vågade icke uttrycka sin förvåning öfver detta förtroliga samtal emellan tvenne personer af så stridiga intressen, och sade kallt; ”Ja, du har rätt, det är herr Elliot; han har förmodligen uppskjutit sin restimma, eller ock har jag misstagit mig, jag gaf ej så mycken akt derpå.” Efter detta yttrande blef hon lugnare, i den förhoppning att hon äfven hade lugnat Wentworth.
De som varit der på visit, togo nu afsked af Musgrovska familjen, och Carl, som tycktes med otålighet afvakta deras afresa, gick till sin mor så fort de hade gått ut genom dörren. ”Nå! mamma, sade han med en smekande mine, som han ofta begagnade sig af då han talade med henne; ni skall mycket älska eder son Carl? Jag har i dag gjort något för er skull som skall roa er, derom är jag öfvertygad: jag har tagit en stor loge på spektaklet i morgon afton; jag vet att ni tycker om spektaklerna, och vi äro alla slägtingar och vänner. Jag har bjudit kapten Wenthworth. Alice, du skall också komma med, är det icke så? Vi skole få rätt roligt, hoppas jag. Har jag icke gjort det bra, min goda mamma?”
Knappt hade fru Musgrove hunnit att tacka sin son för hans uppmärksamhet, förrän Maria föll henne i talet, och utropade med bitterhet: Hvad! tänker du på Carl? har du blifvit förryckt? Taga en
