komma. Dörren öppnades, det var Wentworth som återkom. Han ursäktade sig, sade att han glömt sina handskar, och, då han närmade sig bordet och vände ryggen till fru Musgrove, drog han fram ett oförsegladt bref, som låg under ett blad läskpapper, och lade det framför Alice utan att säga ett enda ord; men den blick han fästade på henne, utmärkte att hon borde läsa det; slutligen tog han sina handskar och sin näsduk, stoppade dem i fickan, och var ur rummet nästan innan fru Musgrove hade sett honom komma in. Allt detta var ett ögonblicks verk. Den revolution, som detta ögonblick åstadkom hos Alice, var öfver all beskrifning; man såg tydligt, att brefvet med utanskriften till miss Alice Elliot, var det han nyss skrifvit, och som han med en sådan ifver ihoplagt. Då hon trodde, att han endast var sysselsatt med sin väns kommission, var det henne som han egnade sina tankar. Af detta brefs innehåll, som hon höll i sina darrande händer utan att våga öppna det, berodde hela hennes lefnads eviga väl eller ve; allt är möjligt, allt är ovisst. Hon kastade en blick på fru Musgrove, som hon såg vara nog sysselsatt med några små anordningar, för att lemna henne tid att läsa det; hon satte sig på den stol han sutit, lutad emot samma bord, vid hvilket han nyss skrifvit till henne detta bref, som hon så gerna genomsåg och slutligen läste. Här meddela vi dess innehåll:
