110
med Borckarna hade han just inte haft annat än figurer omkring sig. Men när han nu slog ut med händerna, la huvudet på sned och smålog eller när han myste och nickade och mumlade: Jaha, kära bror, kunde hon veta, att han befann sig i gott sällskap.
Han vaknade en morgon, röd som en tuppkam i ansiktet, flämtande och het. Du har feber, sa Agnes, du ska ligga stilla. Men så fort hon vänt ryggen till, gick han upp och gick ut. Han kom inte hem till middagen. På kontoret fanns han inte, klockaren hade inte sett honom. Hon ringde till Sanna och Johannisberg: nej. Hon måste ut och leta. Hon fann honom hos Grundholm. Han satt vid det gamla ritbordet med alla arkitekturens olika stilar i planscher utbredda framför sig. Han valde, han ville att Grundholm skulle bygga ett nytt hus, åt honom. När han fick se hustrun, började han svamla. Han skulle ge en stor middag, sa han, och behövde ett nytt hus. Han yrade. Hon fick honom hem, och det befanns att han hade fyrtio graders feber. Hon blev så förskräckt att han blev ond. Du är ett kräk! skrek hon. Men då gjorde han henne häpen. Han sa: Det har du sagt mig en gång förr, och det glömmer jag aldrig. Han måtte ha syftat på den där gången, då Sanna-Borck bad om hjälp. Sen dess hade det inte fallit ett ont ord dem emellan.
Doktorn kom och lyssnade. Lunginflammation. Det gick så hastigt, att hon aldrig fick riktigt klart för sig, hur det gick till. Hon minns bara, att hon stod på körrgårn i nedtrampad snö och runt omkring henne stodo barnen och en gammal herre kom fram och tog henne i famn. Men hon minns inte ens, vad det var för en gammal herre.
Sen kom det eviga trasslet med affärerna; den stora härvan skulle redas upp, Gabriels härva. Under åren mellan Gabriels död och Jonathans hade August haft saken om hand och misslyckats. Arnfeltarna stjälpte alla hans försök att realisera med rimlig förlust. De hade god aptit och ville ha hela kakan med socker och sylt. August gav tappt. Alla
