Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

162

var gång låsvredet rör sig, tror hon, att det är jag. Det stod jag inte ut med. Det var omöjligt att gå och tänka på det dag efter dag. Jag for. Så att egentligen var det farmor —

Så att egentligen var det farmor, upprepade gumman och funderade. Det var en sak, hon inte förstod. Hon sa:

Hur vet du det? Att Gabriel trodde, jag skulle komma.

Å! skrek han till på sitt vanliga, överdrivet slyngelaktiga sätt. Å! Å! Å! Nej, men farmor! Hur jag fick veta det? För alla de gånger farfar och jag talade om den saken!

Men det trodde hon inte. Jonathan! Han. som aldrig talade med barnen. När skulle han ha gjort det? Och varför? Till henne hade han aldrig sagt ett ord. När? Varför? Hur skulle han bara ha kommit sig för? Nej, det trodde hon inte. Hon trodde att pojken ljög som vanligt.

Han sa:

Det är en historia för sig och låt oss inte tala om den saken. Jag har bara den här kvällen på mig och jag har knappt sett skymten av de andra. Var håller de hus?

Ja, var håller de hus? upprepade farmor och gick ut i förstugan. Hon gick från överraskning till överraskning och från häpnad till häpnad.


I förstugan och nästan dold bakom berget av koffertar satt herr Gawenstein på en pall. Den var stor nog åt honom och han väntade tåligt med hatten i hand och blicken i hattfodret. Nu steg han upp och yttrade:

Fru Borck, det här är en familjefest och en högtidlig dag och en glad tillställning. Så det skulle aldrig falla mig in att stiga in och besvära. Utan jag är en objuden gäst och sitter på kvasten, som man säger. Men, fru Borck! Jag är affärsman. Jag måste bevaka mina intressen, och innan jag det har gjort, går jag inte. Nu ska jag ha klart besked. Vill frun sälja gården eller ej?

Kära hjärtanes, sa farmor och tog sig i örat. Det är så