Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

167

trettio tusen? Mina tiugufyra tusen? Mina tjugu tusen? Därför att frun är dum!

Nathan sa:

Jag kan ju inte betala herr Gawenstein provision för ingenting. För resten angår det mig inte. Det är mycket värre att Björner ska stoppa sjuttiofem eller hundra tusen i fickan. Som farmor borde ha fått.

Onekligen! bekräftade borgmästaren.

Herr GaWenstein betänkte sig och insåg, att han ingenting hade att vinna. Han bugade avmätt åt höger och vänster och bad om ursäkt. Men i det han gick, gav han dem en gliring, sägande:

Jojo, det är tacksamt att vara fin! Det lönar sig, det lönar sig!

De hörde honom dra på sig ytterrocken, stampa sig in i galoscherna, öppna porten och stänga den med en hård smäll.

Borgmästaren sa:

Det var onekligen skada ——

Sen sa de ingenting förrän farmor plötsligt reste sig och utbrast: Nej, nu vill jag ha mat!

Och hon sa:

Det är märkliga saker en får höra. Men vi ska väl ha lite kvällsvard i alla fall. Och sen går jag och lägger mig, för jag är trött.

Stackare hon!

Hon gick ut i köket för att ställa om maten. Där grät Emma, där stod Lova lutad över henne och försökte trösta, där hade Sunesson staplat upp alla paketen i en hög på bordet. Där satt vidare tiggegubben och tuggade och i kökskammaren satt Axelsson.

Vad är det nu då? undrade farmor.

Jo, sa tant Lova, hon gråter, därför att Nathan inte hälsade på henne.

Han kände väl inte igen henne, sa farmor.