Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

170

utan fortsatte. Du är tokig! sa Lova. Du är förryckt! sa Sunesson. Men farmor kände sig varm om magen och lätt om hjärtat och hon fortsatte tills hon fått ihop fjorton assietter och fem rätter och en efterrätt. Då myste hon och sa:

Det kan också vara ett sätt att önska välkommen.

O je! pep pigan och hon muttrade:

Ja, si frun är så klok, så det är underligt.

Men farmor gick nöjd och trygg bort till bordet, där tiggegubben satt.

Hur kan han må då? frågade hon, och klappade honom på axeln. Gubben som hört de fjorton assietterna och de fem rätterna beställas och beskrivas, satt där hopsjunken i en slö och dåsig njutning och menade, att man kunde icke må annat än gott i det huset.

Ja, ja, kära Grundholm, suckade farmor.

Då var pigan framme.

Frun! sa hon. Tycker frun att Grundholm är sig lik i kväll?

Hon stod bakom ryggen på farmor, och då hon frågat, vände hon sig mot Sunesson och Lova, knep ihop ögonen och lade ett finger tvärs över den hopdragna, rynkiga munnen.

Farmor tittade på gubben; jo, han var sig lik.

Så att frun ser inte någon skillnad? Utan frun tycker att Grundholm är sig alldeles lik?

Har han varit sjuk? undrade farmor. I detsamma trädde Axelsson ut ur kökskammaren och ställde sig vid bordet, rak upp och ned som vanligt. De grå ögonbrynen hängde halvvägs ned över ögonen så att blicken glödde som en liten gnista i aska.

Frun, sa han. Frun vet väl lika bra som jag, att Grundholm är död. Frun kallar honom Grundholm bara för ro skull.

Farmor såg på Axelsson, och hon vände sig långsamt om