Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


Den gången, då farmor med sexton år på nacken och sexton riksdaler sammansparda styvrar i knytet körde genom söder tull och vidare Sadelmakaregatan framåt mot torget, pekade kusken på en stor tomt i hörnet av Jordgatan.

Borckska bygget, sa han.

Ett stenhus i två våningar, takstolarna nyss resta.

Och kusken pekade än en gång med piskan och sa:

Borcken.

En liten ung herre i lång svart rock, gul väst och gul cylinder. Han var nätt och lätt, kvick i rörelserna, livlig i åthävorna, riktigt gesvint. Kusken sa:

Stackare den, som är högfärdig.

Kusken lämnade mjölk åt allt vad Borck hette. Han stannade hos mamsellerna Borck, som höllo flickpension vid Torget. Han stannade hos hökare Borck och hos handlanden Borck. Han stannade hos kommerserådet Borck, som tog åtta kannor mjölk om dagen. Han stannade hos Mina och Bina Borck, som hade en tapisseri- och galanteribod. Han stannade hos direktör Borck, som försökt grunda en enskild bank men icke lyckats. Han stannade hos grevinnan Borck, som bodde någonstans över gården i ett träruckel. Hon var änka efter mönsterskrivare Borck men grevinna av födseln. Slutligen stannade han hos Jonathan Borck, spannmålshandlaren, kommerserådets yngste son, densamme, som byggde hus vid Sadelmakaregatan. Här lämnade han åtta kannor, vilket tycktes märkligt, eftersom mannen var ungkarl, med hushållerska visserligen, piga