Och hon upprepade:
Jag går här och stökar, det gör jag.
Men när hon fick se spånorna, blev hon förargad.
Si, si, si, den där Axelsson! Här har han gått och drättlat nu igen. För alla de gånger jag sagt honom! Men han börjar bli slö.
Hon ropade på pigan och fick svar från förstugan. Där stod Emma och Axelsson, Lova och Sunesson.
Axelsson sa:
Frun, det är någon, som ringer.
Så här dags! muttrade farmor. Vem kan det vara?
Axelsson drog ifrån regeln, lyfte av kedjan och öppnade porten. Han tog ett steg tillbaka och morrade som en hund.
Farmor skuggade med handen för takljuset.
Kors i all sin dar! sa hon. Det är ju Grundholm.
Men det var inte Grundholm, inte ens den falske. Det var tiggegubbens hatt med slaka brätten och tumhål i skulten. Det var hans gröna gamla rock med halvannan ficka och ingen krage och ingen knapp. Det var hans byxor med säckväv på knäna. Men det var inte hans skjorta och inte hans ansikte.
Det var Nathan.
Han hade tagit på sig tiggegubbens paltor och gjorde nu detta apestreck. Han menade inte så illa. Han tänkte: Vill farmor inte ha mig i frack och pälsar, så vill hon kanske ha mig så här. Han var van vid konster, en gyckelmakare och narr alla tider på dygnet. Det rådde han inte för. Emma hade hjälpt honom, men Axelsson visste om ingenting och förstod ingenting. Han förstod bara, att det var ett nytt apestreck. Han mulnade i ett slag till åskväder och han tjöt:
Nej, nu förbanne mig får det vara nog med konster.
Och han tog honom för bröstet. Strax började August tjuta, fast han inte riktigt visste varför. Han stampade och
