målspriserna. Forntid och framtid, mest forntid. Hur far gödde åkern för fyrtio år sen, hur han skötte sitt utsäde, vad han skördade. Borck hörde på, förstod och begrep. Det var inte tal om annat; han förstod och begrep, men han teg. Han hade sagt sitt pris, det var karlsord och inte munväder. Till sist kändes det skamset att stå där och orera. Allt hade sagts och Borck hade hört och förstått. Den som tiger har väl rätt, eftersom han inte ens gitter förklara och urskulda. Bäst att slå till.
Borck gjorde goda affärer. Men hans äregirighet låg inte åt det hållet. Han var inte penningsniken. Han var en apostel. I utlandet hade han umgåtts med gentlemän, fint folk, klokt folk, stillsamt folk. Han kunde icke längre fördraga att bli klappad på magen, dunkad i ryggen eller att få sin näsa på ett skämtsamt sätt inklämd mellan två grova knogar. Han var korrekt och ville vara korrekt. Så blev han en dålig sällskapsbroder. Han förstod icke skämt. När andra skrattade med lungor och lever, drog han på mun. För de grova var han för fin. De riktigt fina funno honom för grov, kanske av samma orsak: han förstod icke skämt. Det blev ledsamt, varhelst han uppenbarade sig. Han kände själv, att det blev ledsamt och det gjorde honom ännu mera korrekt. Han drog sig tillbaka, sårad och martyriserad av dessa råbarkade figurer. Han kallade dem figurer, det var hans enda skällsord och det gjorde honom gott. Själv var han en gentleman, klädde sig som en gentleman, åt som en gentleman, kammade sig som en gentleman, stod och gick, snusade och snöt sig, petade tänderna och klippte naglarna, allt som en gentleman.
Och som en gentleman ville han bo. Hans hus skulle vara välbyggt, välordnat, förnuftigt, korrekt. Han byggde och förbyggde sig. Det betydde ingenting, affärerna skulle han nog ordna. Men vad som betydde någonting, var det svarta hålet i huset, det oförnuftiga, meningslösa, oanvändbara rummet, 28 X 12, som inte var en garderob och ingen-
