Sida:Farmor och vår Herre 1934.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
27

modiga trettio år. Det var ett par glada och frimodiga små fruntimmer, skolmamsellerna, praktiska och förnuftiga. De gåvo flickorna en extra lovdag och tjuguåtta jäntor med slängpiskor i nackarna och fnitter och flin och krumbukter i var tum tågade med stolar och bord, soffor och hyllor, kanapéer och piedestaler, glaskronor och gyllene bordstudsare, kuddar och schabrak till Borckska gården. Borcken stod på trappan, nätt och korrekt, tog emot. Hökarens drängar släpade fram en jättelik taffel av palisanderträ. Köpmannens flakvagn forslade möbler i fyra vännor. Grevinnan kom titt och tätt med famnen full av vaser och urnor, speglar, lampor, lampetter. Alla kommo, stora och små, med stort och smått. Jonathan stod på trappan, tog emot. Staden såg på.

Så blev det fest. Borgmästaren bjöds och rådmännen, prostens, doktorns, några köpmän, ett tjugutal herrar och damer samt alla Borckar. Borckarna inom stan till ett antal av aderton och sex Borckar utom stan. Alla hade pepparbruna ögon, röda, runda kinder, strävt brunt hår, alla voro livliga i ord och åthävor; kommerserådet och hans barn hade krumsnäsor, de andra trubbnäsor, det var skillnaden. Och Jonathan var den tyste bland dem.

Vidare bjöds Grundholm och hans folk, sex ogifta arbetare och fem gifta. Agnes fick följa med som Grundholms piga och Axelssons fästmö. Huset förevisades från källare till vind och allt gick bra. Ingen hade hjärta att ens titta åt tapetdörren.

Gästerna åto i stora salen, arbetarna i skänkrummet. Då prosten höll tal för Jonathan och borgmästaren för Grundholm kallades arbetarna in för att skåla och hurra. Alltsammans var mycket bra. Jonathan skålade med Agnes och sa: Lilla mamselln har varit här förr. Ingenting annat. Men när hon gick hem den kvällen var hon Borckens fästmö och inte längre Axelssons. Det hade sina särskilda orsaker.

Så här gick det till. Festen förlöpte lugnt och lyckligt så länge man satt vid bordet. Kommerserådet somnade. Han var vacker att se på med sina rödlätta kinder, sina vita poli-