62
förbi på gatan. En gång ska guldsmedsfrun ha kommit: hon öppnade sitt hjärta för den lagvigda, bekände allt och begärde ett enskilt samtal med den sjuke, som hon ville omvända. Hon hade själv blivit omvänd. Den lagvigda hade egentligen ingenting däremot: hon tänkte, att det kunde vara en förströelse för stackaren. Men han ville inte. Han behövde inte någon förströelse. Han var nöjd med att höra omtalas, vilka som gingo förbi. En dag stod han död i tidningen.
Och en sällsam död fick skolmamsellerna, hemsk och egendomlig. De bodde vid ån, väster om densamma och hade bott där i femtio år. För att komma till kyrkan måste de taga vägen antingen över Slottsbron eller över Storbron, det var ungefär lika långt. Om vintern fanns det en genväg tvärs över isen och man kan nästan säga att den förde i rak linje från mamsellernas port till kyrkvallen. Den vägen tog alla människor, blott icke mamsellerna. Nej, sa Emelie, isen kan man aldrig lita på. Den kan gå upp när som helst, synnerligast om det blåser. Och Amelie delade hennes åsikt: man borde inte för sin bekvämlighets skull fresta Guds tålamod. Alltså gingo de i femtio runda år var söndag antingen över Slottsbron eller över Storbron. Men en söndagsmorgon råkade de i gräl. Det var många år efter det att de slutat med skolan. De voro hopkrumpna och krumma och sågo ut som ett par små svarta möss med vita huvuden. Ingen hade hört dem gräla förrän just den morgonen. Då hörde pigan dem gräla fast hon inte kunde förnimma orsaken. Utkomna på gatan fortsatte de att gräla och grälade nu om vägen. Amelie ville gå över Slottsbron och Emelie över Storbron. Enklast hade ju varit, att de gått var sin väg, men det är inte så lätt att skiljas. Till sist sa Emelie: Vi gå över isen. Det må bli din skuld, ifall vi omkommer. Amelie sa: Vi gå över isen, men skulden blir din. När de nu kommo ned till åstranden, skall där ha stått en karl osäkert vilken, och han skall ha sagt: Gå inte över isen, fröknarna, den är osäker. Emelie ska ha svarat: Min snälle vän, jag kände
