96
intet; men de bruka heller inte vara värda mer. Säg ut!» sade han till gubben. »Här har du hundra kronor.»
»Hör då!» svarade gubben. »Genvägen är för i dag, omvägen är för i morgon. – Jag har ett råd till att ge dig», tillade han, men också det kostar hundra kronor.»
Arrendatorn besinnade sig länge, men sade till slut:
»Eftersom jag har betalt det första rådet, så kan jag väl också betala det andra.»
Och han betalte hundra kronor till.
»Kom då ihåg», sade gubben, att när du är på resa och kommer till ett värdshus, där värden är gammal och vinet ungt, så gå ut därifrån det fortaste du kan, om du inte vill, att en olycka skall hända dig. – Ge mig hundra kronor till», fortsatte han, »så skall du få mitt bästa råd!»
»Vad kan det vara?» tänkte arrendatorn. »Men eftersom jag har köpt två, kan jag väl köpa det tredje, som är det bästa.»
Och han gav ut sina sista hundra kronor.
»Kom då väl ihåg», sade gubben, »om du någonsin råkar i vrede, så giv inte luft åt vreden förrän nästa dag!»
Arrendatorn vände nu om hem.
»Vad har du köpt?» frågade hans hustru.
»Ingenting annat än tre råd», svarade han, »och de ha kostat mig hundra kronor stycket.»
»Skönt! Kasta ut pengar på landsvägen, ja, det är likt dig!»
