97
»Vet du, jag ångrar mig inte», sade arrendatorn saktmodigt. »Du skall få höra vad det är för råd jag fått.»
Och han berättade vad gubben hade sagt, men hustrun ryckte på axlarna och kallade honom en narr.
⁎
Några dagar senare kom en köpman och erbjöd arrendatorn femtio kronor, om han ville hjälpa till att köra varor till en stad längre bort. Det ville han. De gåvo sig i väg; köpmannen körde den första vagnen, arrendatorn den andra. Vädret var dåligt och väglaget likaså. Slutligen kom man till en korsväg, och köpmannen frågade vilkendera vägen de skulle taga.
»Den här vägen», sade arrendatorn, »är den för i morgon; den är längre men säkrare.»
Köpmannen ville taga vägen för i dag.
»Om ni än gåve mig hundra kronor», sade arrendatorn, så fore jag inte den vägen.»
De skildes. Arrendatorn, som hade valt den längsta vägen, kom ändå fram till nästa by långt före köpmannen, och utan att hans vagn lidit någon skada. Först sent på kvällen kom köpmannen; han hade kört omkull, fått varorna skadade och själv blivit illa tilltygad.
I det första värdshus, där de togo in, var värden gammal, och på en skylt lästes, att man där för gott pris sålde ungt vin. Köpmannen ville stanna där över natten.
