99
soldat, som satt i ett av de bästa päronträden och helt lugnt plockade till sig andras päron. Arrendatorn lade an på tjuven med sin bössa, men hejdade sig. »Jag har betalt hundra riksdaler», tänkte han, »för att lära mig, att man inte bör ge sin vrede luft, förrän man besinnat sig till nästa dag. Jag vill vänta tills i morgon; tjuven kommer nog igen.»
Han tog en omväg för att komma in i huset från en annan sida; och då han stannade vid porten, kom den unge soldaten och kastade sig i hans famn – det var hans son, som hade fått permission och kommit hem på besök.
Arrendatorn sade då till sin hustru:
»Jag skall berätta vad som har hänt mig; du skall få se, att jag icke har betalt mina tre råd för dyrt.»
Och för första gången var hans hustru av samma tanke som han.
43. Träskeden.
Det var en gång en träsked, som var så fin och nätt hon någonsin kunde bli; av fint enträ var hon med utskuret bladverk på skaftet. Man kunde aldrig se något nättare än den vackra träskeden med sina ådror, som skiftade mellan vitt, gult och rött. Alla berömde också träskeden och sade: »Ack så vacker du är!»
