100
Då blev träskeden högmodig, ty högmodet hänger vid alla skapade ting, och därför kunna träskedar högmodas i sitt hjärta, och deras hjärta sitter mitt i deras liv – i skaftet.
»Ack», tänkte träskeden, »om jag ändå vore en silversked, ty nu blir det ändå inte andra än pigor och drängar, som skola hantera mig; men vore jag en silversked, så kunde det hända, att själva kungen kunde äta med mig ur ett silverfat fullt av risgrynsvälling. När jag är träsked, så blir det ingenting annat än mjölgröt jag får blöta mig uti.»
Och matskeden sade till sin matmor: »Kära fru, jag anser mig för god att vara bara en simpel träsked; jag känner på mig, att jag inte passar att vara i köket, utan jag bör vara på stora bordet. Jag kan ej med pigor och drängar, de ha så plumpa fasoner och gå så illa åt mig. Kära fru, laga så, att jag blir en silversked.»
Matmodern ville göra den lilla skeden till viljes och bar henne bort till en guldsmed, som lovade att försilvra henne. Och han överdrog träskeden med silver, så alt hon glänste som solen, och hon var så glad i sitt hjärta, att det nästan kunde kännas hur det slog inuti skaftet. När hon kom hem, lades hon i silverkorgen och drack duskål med alla silverskedarna, lät teskedarna kalla sig moster och sade kusin till silvergafflarna. Dessutom räknade hon släktskap med en förläggarsked, som hon kallade mormor, fastän hon aldrig sett henne för.
Men när skedarna skulle brukas, fick hon alltid
