Sida:Femtio småhistorier av Anna Holge.pdf/108

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

102

»Det är omöjligt utan att gjuta bly i skaftet», sade mästaren.

»Ah», tänkte träskeden, då måste han genomborra mitt hjärta ... men man måste lida allt för äran. Han må genomborra hjärtat och gjuta det fullt av bly, bara jag blir ansedd som en verklig silversked.»

⁎              ⁎

Guldsmeden borrade djupt genom den arma träskedens hjärta, det gjorde ont, mycket ont, men hon teg och led. Han göt bly i det borrade hålet, det flöt genom hjärtat och stelnade där inne, men hon tålde även detta – allt för ärans skull.

Äntligen var hon färdig, och nyförsilvrad återkom hon i silverkorgen.

Men nu tog jungfrun henne för en verklig silversked, och hon skulle känt fröjd däröver, om hon ej haft en blyklump i hjärtat; men den hindrade henne att vara glad över sin ära.

I flere år gick hon och gällde för en silversked, så väl var hon försilvrad, och så väl var tyngden avvägd.

Men matmodern dog, Detta nästan gladde träskeden, ty matmodern var den enda, som visste, att hon var en träsked med silver utanpå och bly inuti.

»Nu vet ingen annat, än att jag är en silversked», tänkte hon; »nu är min ära befäst.»

Men allt silvret såldes och skulle arbetas om. Då den stackars träskeden såg smältugnen och