Sida:Femtio småhistorier av Anna Holge.pdf/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

111

annat än: »När kommer prinsessan? Hur ska vi få se henne, tala med henne och niga för henne?» Och så övade barnen sig i all niga, så att det gick, som då man stöper ljus.

Nu kom ryktet, att prinsessan snart skulle komma, och då blev oron ännu större. Man band blomsterkvastar, och prinsessan hade behövt tio vagnar för att kunna föra med sig alla blommorna, om hon skulle gömma dem, ty kvastarna blevo så stora. Ingen ville vara den sämsta.

⁎              ⁎

Det var så fem små flickor, som ställde sig vid en grind på vägen, där prinsessan skulle fara fram. De övade sig i att niga, och var och en hade sin stora blomsterkvast, utom en nioårig flicka. Visst höll hon lika mycket av den lilla prinsessan som de andra; men hennes föräldrar voro fattiga, och hon hade inga andra blommor än några förgätmigej, som hon bundit tillsammans med ett grässtrå. Hur ömkligt tog ej detta sig ut mot de granna rosorna, liljorna, syrenerna och pionerna, som de andra hade!

» Inte går det an, att du kommer med den där lilla simpla kvasten av blå blommor, som växa överallt», sade de andra flickorna, och den lilla fattiga flickan tänkte liksom de: »Inte går det an.»

Och så hade de mönstrat varandra, då de plötsligen i en krökning av vägen sågo den vita gångaren och prinsessan med sitt följe.