112
Flickorna ordnade sig så, att de största stodo främst, och den lilla flickan med förgätmigej blev nästan undangömd av grinden, så tillbakaskjuten blev hon.
När prinsessan kom närmare, nego de alla på en gång. Den lilla undanskymda kunde ej ens detta riktigt utan stod där och knixade med knäna och visste ej riktigt hur hon skulle bära sig åt, ty hon hade inga finare seder lärt; men att mena väl – det lade hon lärt. De andra nego så jämnt och vackert, som om de varit fyra ljus, vilka suttit på en sticka och på en gång blivit neddoppade i ljuskärnan.
Och prinsessan stannade den mjölkvita gångaren och smålog så gott, att de små flickorna vid grinden riktigt togo mod till sig och trädde fram samt ropade: »Gud välsigne vår lyckliga prinsessa!» Och så bjödo de henne sina blomsterkvastar, men hon tog blott en liten blomma ur den första och sade: »Tack, tack! Jag kan ej gömma så många. Du var med om att kalla mig lycklig; men, kära du, varför är då jag så lycklig?»
» Prinsessan är så hög och förnäm och rik, och alla människor ära henne – hon är kungens dotter.»
Prinsessan smålog. »Tror du då, att alla kungadöttrar äro lyckliga? Nej du; däri ligger det inte.»
»Men prinsessan är så vacker», sade den andra flickan.
»Ja», sade hon, »men det finnes många, som
